I hear you? Men det politiska haveriet har nått ännu värre: nedåtgående fakta:
När ministrar spekulerar på blodets börs:
Svensk lag förbjuder medverkan till krigsbrott, och enligt Folkrättsförordningen och Genèvekonventionerna kan även indirekt stöd till en part i en väpnad konflikt utgöra ett folkrättsbrott. Därtill har Sverige bundit sig till EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport (2008/944/GUSP), som uttryckligen förbjuder export eller ekonomiskt stöd till vapenaffärer när det finns risk för att materielen används i brott mot internationell humanitär rätt.
Trots detta har flera ministrar i Tidö-regeringen de senaste åren avslöjats med aktieinnehav i bolag direkt kopplade till försvar och vapenindustri:
- Maria Malmer Stenergard (M) köpte aktier i Mildef samtidigt som regeringen förhandlade om miljardaffärer för stridsfordon – aktien steg med runt 200 %. Att fatta beslut som direkt påverkar värdet på egna investeringar är inte bara etiskt tvivelaktigt, utan kan också stå i strid med principen om jäv och oberoende i beslutsfattande.
- Diana Janse (M, statssekreterare) köpte aktier i Saab dagen innan Sverige tecknade ett Jas-avtal med Ungern. Kursen steg med drygt 120 %. Att göra en sådan transaktion i nära anslutning till ett beslut om krigsmateriel kan betraktas som ett utnyttjande av insiderinformation, vilket i sin tur kan prövas mot svensk marknadsmissbruksförordning (EU nr 596/2014).
- Mats Persson (L) hade aktier i Ericsson, samtidigt som regeringen tilldelade bolaget en forskningssatsning på 2,3 miljarder kronor. Även om Ericsson inte är ett renodlat vapenbolag är dess teknik central i avancerade militära system. Detta reser frågor om intressekonflikter och hur forskningsmedel används i ljuset av Sveriges exportansvar.
- Johan Pehrson (L) redovisade inte alla sina aktieinnehav och har haft exponering mot bolag som påverkas av regeringens beslut. Transparens är grundläggande i en rättsstat, men här väcks frågor om brist på öppenhet i kombination med politiskt beslutsfattande.
När dessa affärer granskas ur en folkrättslig lins blir frågan än mer allvarlig: om en minister äger aktier i företag som vinner på krigsmateriel, och samtidigt deltar i beslut som ökar exporten eller produktionen, finns det då inte ett medverkansansvar enligt internationell humanitär rätt och vart tog civilkuragen vägen?
Det går inte att gömma sig bakom att ”inga likvida medel tagits ut”.
Resultatet – den faktiska kursuppgången – är en vinst oavsett om aktierna säljs eller ej. Att tala om likviditet istället för resultat är en språklig rökridå. Lögn.
I Haag pågår redan processer där näringsliv och politiker ställs till svars för att indirekt ha möjliggjort krigsbrott genom vapenhandel. Frågan är inte om, utan när, samma granskningen når Sverige.
💡”När blod 🩸 blir börskurser, är varje procents vinst en procents skuld.”