Sagan om den tysta lilla musen:
Det var en gång en liten mus som bodde i en gammal ek, långt bortom stad och by. Musen var söt och snäll, men hans hjärta var ofta tungt. Han hade sett världen — han hade kikat genom sprickor i trädet och sett bilder av barn som svalt i Afrika och Indien, familjer som kämpade i Gaza, och människor i många andra länder som grät av sorg och hunger. Den lilla musen tyckte allt var så hemskt, så hemskt, att han inte vågade säga ett ord. Han tänkte: ”Om jag är tyst, kanske allt försvinner. Han tänkte: Violence makes silence.” Så han satt där, alldeles stilla, och gömde sina tankar i sitt lilla hjärta.
Men en dag, när solen lyste extra varmt genom grenarna, kom en annan liten mus hoppande. Hon hade stora glittrande ögon och ett leende som gjorde världen lite ljusare. ”Hej,” pep hon. ”Varför sitter du här ensam och så tyst?” Den lilla musen svarade först ingenting, men hennes blick var så vänlig att han till slut vågade säga: ”Jag har sett så mycket ont. Jag trodde det var bäst att vara tyst.” Då fnissade den nya musen mjukt. ”Men tänk om din röst kan göra skillnad? Tänk om vi tillsammans kan tala om fred?” Musen blev förvånad. Ingen hade någonsin sagt så till honom. Och så bestämde de två små mössen att börja vandra. De gick över ängar, genom byar och längs havets strand. Överallt där de kom berättade de sin vänskapshistoria.
Den ena musen, som varit tyst och eftertänksam. Den andra musen, som var modig och pratglad. Tillsammans visade de att man kan vara olika — och ändå lika. Att vänskap och samhörighet kan vara starkare än krig. Och vet du vad? Folk började lyssna. Barn log. Vuxna nickade. Länder började tala med varandra i stället för att slåss. Till slut lade många ner sina vapen, för de förstod: ”Om två små möss kan vara vänner trots sina olikheter, då kan också vi människor vara det.” Och från den dagen blev världen lite gladare, lite varmare — och världen mycket fredligare.
Sagan slut.
Sagan om den söta lilla flickan:
Det var en gång en söt liten flicka som gick på dagis, som bestämde sig för att bli civilingenjör. Hon ville bli civilingenjör, men inte krigsingenjör som vanlig tech kommer ifrån. Hon bestämde sig för att studera matematik, och lärde sig programmera. Flickan var glad, att hon äntligen skulle gå på Katedralskolan i Lund och hennes drömmar sedan hon var 4 år skulle gå i uppfyllelse: Hon ville gå i skolan på gymnasiet för att hon var övertygad, om att tech kan hjälpa mänskligheten. Framför allt ekologisk tech så som hur man bygger hus och har naturens egna solpaneler på taket, nämligen träden.
Så när flickan kom in på Katedralskolan, och nämnde någonting så hände något. Killarna sade att hon skulle vara tyst, hennes åsikt om matematik, hjälper ingen här, ansåg dem. Hon kände sig ensam, men hon sade högt, det hon ville säga från början. Och mattetalet på tavlan visade att hon hade rätt. Det sade läraren också. Killarna vände och vred på sig. Tjejerna blev avundsjuka. Avundsjukan. En sjukdom som är så hemsk. Sedan sade killarna till den söta lilla flickan: Du får inte ta för mycket plats. Då reste hon sig och tog mera plats. Ingen förstod varför hon gjorde sig så viktig, men det var viktigt för flickan, att visa mobbing p.g.a. att man är född som tjej gör en till en människorrätsförsvarare.
Flickan gick första året i skolan. Sen började hon må sämre och sämre, av utfrysning, av blickar och missförstånd. Hon var en flicka som då började drömma om en skog, där ingen är elak. Skogen hade nära till havet. Så flickan hoppade i den ljusblåa varma vattnet, en solig sommardag. Plötsligt förändrade sig hennes kropp. Hennes ben flöt ihop, och hon fick en fena. Precis som en vacker sjöjungfru. Och sjöjungfrun är snälla. Flickan kände plötsligt en enorm trygghet i att veta att hon är en snäll människa, eller sjöjungfru. Hon vaknade ur drömmen, och fortsatte räkna matte.
Åren gick och hon slutade på Katedralskolan, men hennes själ var så sorgset, att ingen förstod vikten av civilingenjörskap utan krig. Det var ingen som förstod att ingenjörskap skall leda och skapa ekologiska fredslösningar. Och rädda planeten. Hon gick vidare i livet, men det tog 45 år tills hon mådde bra igen. Och eftersom hon inte kunde bli civilingenjör så nöjde hon sig med konst, och måleri och roliga teckningar. Hon började måla sjöjungfrun, och sen insåg hon att många faktiskt tyckte om hennes konst med sjöjungfrun.
Sedan hände en sak: Det var en snäll farbror som hette Bengt från Göteborg, som frågade flickan, som nu var vuxen, om han kunde köpa hennes unika konst. Sen spred sig ryktet, om den lilla flickan och hennes sjöjungfrun, och nu har flickan startat en skola, för konstnärer som vill måla med ekologiska färger. Och flickan tjänar många miljoner på bara rita och måla design med sjöjungfrun. Walt Disney ringde och sade de ville köpa hennes sjöjungfrun. Men det fick absolut inte hända, för drömmarna om sjöjungfruna var nära flickans hjärta, och man kan ju inte sälja sitt hjärta. Man kan inte göra vad som helst för pengar och att sälja det vackraste hon hade, minnen från sjöjungfrun som räddade henne från mobbing och utfrysning. Om du ser någon kompis bli mobbad på skolgården, eller så. Berätta det för någon som kan stoppa mobbingen. Om flickan inte hade drömt om att vara en sjöjungfru, kanske hon aldrig hade haft drömmar i första taget. Så sluta aldrig drömma. Mobbing är samma sak som ondska. Så mobba ingen, inte ens mobba tillbaka. Så inkludera alla dina kamrater på skolan. Vi är alla med i samma tåg, den åker endast en gång i livet. Var en snäll människa och tänk positivt om du har det jobbigt det än känns och lev i frihet utan att skada någon annan. Om man skadar någon annan så mår man dåligt själv. Flickans konst blev erkänt i New Yorks gallerier, och alla ville ha flickans konst.
Sagan om Skogen i Monimbo:
Sagan om Monimbo kommer av en saga som handlar om en förtrollad skog som låg långt, långt, långt ifrån civilisationen. Där fanns en häxa som hette ”Machala” (Margreth Thatcher). Häxan styrde med järnhand, och exploaterade alla de små arbetande myror, kaniner, fåglar, enhörningar fiskar och fjärrilar och den kloka ugglan som sade en gång, att vi måste få slut på vår hunger. Sagt och gjort började det sig spridas i den stora skogen, att en Revolution skulle ske. Machala var stark, och hade små spioner som var små skorpioner som ville bitas och ormar som ville förgifta samtliga små djur som inte gjorde som Machala ville. Men en gång, började alla de små djuren att samarbeta, helt utan skorpionernas och ormarnas syn. Fåglarna varnade uppifrån himlen. Enhörningar stångades. Kaninerna samlade på sig morötter, så att de blev starka och kunde äta sig mätta. Fjärilarna kunde flyga och avfokusera skorpionerna från deras uppmärksamhet, den kloka (Greta Thunberg) ugglan filosoferade på idéer för att starta Revolutionen, ja, allting skedde så snabbt, enhörningarna stångades och alla små djuren sprang bakom Machala och skorpionerna och ormarna blev så rädda, att de också sprang. Så småningom när Machala hade försvunnit och skorpionerna och ormarna hade dött, så började de små liven att bygga upp sin skog igen. Fåglarna fick nu flyga så högt upp de kunde och ville. Fjärilarna kunde äntligen flyga utan rädsla. I skogen i Monimbo så fick alla plötsligt mat, och alla arbetade, men nu tillsammans för att bygga upp en skog där allt liv myllrade i glädje i tacksamhetens tecken. Och de levde lyckliga i många år. Efter många år av återuppbyggande av sammanhållningen i skogen, så fick man höra om en notis att Machala som vart utjagad, hon hade dött ensam och ledsen långt borta. Men det var ingen som blev ledsen då för Machala var inte vacker. Och ni vet ju att motsatsen till vacker är elak? I Monimbo finns det mycket glädje, mycket dans och mycket musik. Där finns det träd som är gamla och kloka och lever tillsammans med alla organismer och mykorrihizan. Och allting som sker i Skogen i Monimbo är skapande av nya livsformer, som kom att leva för evigt i den förtrollade skogen som nu blev fri. Detta är sagan om Monimbo. En saga om mänskligheten. En saga om hopp och tro på att man kan arbeta och förändra tillsammans. Det finns många lösningar på ekologiska problem, om vi vill så kan vi komma ifrån girighet och äntligen göra slut på all världens krig.
Sagan om Bonden Bondens son och Mulåsnan:
De va en gång en bonde, hans son och en mulåsna. Bonden tänkte gå långväga, till grannbyn och sälja mulåsnan. Så de började gå långsamt mot sitt mål:
Bonden satte sin son på mulåsnan, och de började sakta vandra. Då kom de till ett kvarter och folk sa: ”Gud sitter pojken på mulåsnan? Så dåligt att Du som bonde måste gå hela vägen?”
Då satte bonden ner sin son och satte upp sig själv, på mulåsnan och började sakta vandra. Då kom de till ett nytt kvarter och folk sa: ”Gud sitter Du på mulåsnan? Så dåligt att ditt barn måste gå hela vägen?”
Då satte bonden sig och sin son på mulåsnan, och de började sakta vandra. Då kom de till ett nytt kvarter och folk sa: ”Gud sitter både Du och din son på mulåsnan? Så dåligt att mulåsnan måste bära er hela vägen?”
Bonden och sonen klev av mulåsnan, och de började sakta vandra. Då kom de till ett nytt kvarter och folk sa: ”Gud sitter ni inte på mulåsnan? Så dåligt att inte utnyttja mulåsnans bärkraft?”
Vad är sensmoralen?
Jo lev livet i 100% total frihet och ha ansvar att inte skada någon?
Sagan om den fina fisken och miljönissen:
Långt, långt bort, där solen kysser vattnet och havet glittrar som tusen diamanter, låg en magisk sjö full av liv. Där simmade Fina Fisken, en liten blå fisk med stora nyfikna ögon, och lekte bland gröna alger som vajade som dansande sjögräs.
I sjön bodde också många andra vänner: Små glittrande räkor som kittlade varandra och berörde algerna med sina små klor, snälla sjöstjärnor som vaggade på botten, blanka musslor som låg och sov i sanden och pyttesmå plankton som tindrade som små stjärnor i vattnet.
Men längst upp på land, där trädens rötter doppade sig i sjön, bodde Miljönissen – en liten grön vän med en mössa av löv, som älskade att ta hand om naturen och alla djuren i och runt sjön.
Ett viktigt uppdrag
En dag såg Fina Fisken och Miljönissen att sjön inte mådde så bra. Det låg skräp som plast som skräpade ner och algerna började tappa sin glans. ”Vi måste hjälpa vår sjö!” sa Miljönissen bestämt. Tillsammans började de samla ihop allt skräp, plockade upp plast och papper som flöt runt som sköldpaddorna fastnade i. Fina Fisken lärde sig att alger inte bara är vackra, de är också mat och hem för många små djur i sjön. ”Om vi tar hand om algerna, tar vi hand om hela sjön!” sa han glatt. Snart kom alla andra sjövarelser för att hjälpa till. Räkorna rensade bland stenarna, sjöstjärnorna höll koll på vattnets renhet, och musslorna hjälpte till att filtrera vattnet så det blev klart och fint igen. Miljönissen och Fina Fisken berättade för dem alla att när de samarbetar, kan de göra underverk. ”Tillsammans kan vi göra vår sjö till världens renaste och gladaste plats!”
Men då kom det ett moln av smuts från Kapitalistiska företag med sina Green Wash från långt borta, och alla blev lite rädda. Då sa Miljönissen med ett stort leende: ”Vi har en hemlig kraft – vänskap och samarbete!” Och vet du vad? När alla i sjön hjälptes åt, började vattnet skimra ännu starkare. Algerna blev gröna och glada igen, och sjön blev en plats där liv kunde frodas som aldrig förr. Sköldpaddorna behövde inte fastna i plast längre, och fiskarna och valarna och sjöodjuren kunde simma hur långt och mycket de ville. Och inte bara i sjön – deras magi spred sig över hela världen! Träd växte högre, luften blev friskare, och djur överallt jublade ty nu kunde alla de små liven, dricka rent vatten.
Fina Fisken och Miljönissen såg på varandra och visste: så länge vi hjälper varandra och tar hand om naturen, kan vi lösa alla världens problem. Inget krig, ingen smuts, bara kärlek och gröna äventyr. Och så simmade Fina Fisken och Miljönissen tillsammans mot horisonten, där solen glittrade och lovade en ljus, glad och grön framtid för alla.
Slut.