Dystopier, utopier – och vår märkliga vana att räkna med bråk

Människan älskar dystopier. Vi slukar berättelser om världens undergång, kollapsade samhällen och kampen om de sista resurserna. Men när det gäller att bygga något gott, vänligt och fredligt – då blir vi plötsligt skeptiska. Varför är det så svårt att fokusera på det som fungerar?

Kanske för att vi är tränade att leta fel. Hjärnan är byggd för överlevnad, inte för harmoni. Den scannar efter hot, inte efter vänlighet. Resultatet? Vi räknar alltid med bråk.

Och då menar jag inte matematik.

Vi räknar med att det ska bli konflikt på mötet. Vi räknar med att politiken ska spåra ur. Vi räknar med att länder förr eller senare ska börja gräla om resurser. Det är som om mänskligheten kollektivt tänker: ”Det där låter för bra – när börjar bråket?”

Det ironiska är att vi kallar oss rationella. Men om vi verkligen var rationella skulle vi inse att krig är ett av de mest ineffektiva och destruktiva sätt som finns att lösa problem. Ändå upprepas mönstret.

Ta konflikter om naturresurser. Mineraler, diamanter, metaller – allt som behövs för teknik och utveckling. I filmen Blood Diamond visas hur jakten på värdefulla stenar förvandlas till våld, exploatering och mänskligt lidande. Där syns det tydligt: det är inte själva mineralen som är ond – det är systemet runt omkring den. Girighet, makt och brist på ansvar skapar dystopin.

Och ändå fortsätter vi. Vi vet bättre. Men vi gör inte alltid bättre.

Så vad skulle en utopi kunna vara?

Kanske något så enkelt – och samtidigt så radikalt – som att företag faktiskt bedöms och belönas efter hur etiskt de agerar. Tänk om fler energibolag och industriföretag på riktigt brydde sig om miljö, mänskliga rättigheter och transparens. Tänk om märkningar som EcoVadis inte bara var en symbol på en hemsida, utan ett verkligt kvalitetsmärke som konsumenter, investerare och samarbetspartners tog på allvar.

Vad skulle hända om fler och fler företag strävade efter – och faktiskt fick – guldmärkning?

Troligen skulle tre saker ske:

1. Konkurrensen skulle flyttas från ”billigast och snabbast” till ”mest ansvarsfull”.

2. Oetiska företag skulle få svårare att gömma sig.

3. Konsumenter skulle börja förvänta sig ansvar – inte bara prispress.

Det skulle inte utrota konflikter över en natt. Men det skulle förändra spelplanen. Om lönsamhet och etik började gå hand i hand skulle incitamenten förändras. Och incitament styr mänskligt beteende mer än goda intentioner.

Kanske är det där vår verkliga utopi finns – inte i en perfekt värld utan konflikter, utan i en värld där vi inte längre räknar med bråk som standard.

Vad tror jag om mänskligheten?

Jag tror att vi är motsägelsefulla. Vi är kapabla till fruktansvärd förstörelse – men också till samarbete över gränser, innovation och omtanke. Vi är inte alltid rationella, men vi är lärande. Vi kan ändra system. Vi kan justera spelregler.

Dystopin säljer bättre. Den är dramatisk. Den triggar våra rädslor.
Utopin kräver något svårare: ansvar.

Men kanske är det just därför vi behöver prata mer om den. Inte som en naiv dröm – utan som en medveten strategi.

För om vi ändå ska räkna med något, kan vi lika gärna börja räkna med möjligheten att människor faktiskt kan göra bättre val.

Och det vore ett ganska rationellt första steg.