Jag känner en växande tvekan inför idén att starta företag som ett självändamål och stötta BMP Bruttonationalprodukten med min F-Skatt. Och vill inte bidra till ekonomisk tillväxt genom företagande när Nazister bestämmer. Detta beror inte på en ovilja att arbeta eller bidra till samhället, utan snarare på en grundläggande fråga om vad vi menar med samhällsutveckling, vilket för mig är ”Hållbar utveckling” inte samma sak som Tidös ”Paradigmskifte”. I den samtida politiska och ekonomiska debatten framställs ofta tillväxt, produktivitet och ökad konsumtion som självklara mål. För mig framstår detta perspektiv som otillräckligt om det inte samtidigt väger in social rättvisa, ekologisk hållbarhet och människors faktiska livskvalitet.
Min oro handlar i grunden om Sveriges utveckling som samhälle. Historiskt har Sverige ofta förknippats med internationell (Man låter svenskar i Palestina åt dödens öde numera samtidigt som Tidö cashar in jäviga aktieklipp på kriget, pinsamt – Ja Olof Palme vänder sig i graven) solidaritet, relativt starka sociala skyddsnät och en nära relation till naturen. I dag upplever jag däremot att samhällsdebatten i allt högre grad präglas av polarisering, där människor kategoriseras och ställs mot varandra tex invandrare mot äldre, snarare än förenas kring gemensamma utmaningar såsom klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och växande ekonomiska klyftor, något vi får jobba med att återuppbygga det lilla vi har kvar av Sverige. Allemansrätten måste beskyddas till varje pris.
Det pågår betydande förändringar i synen på naturresurser och markanvändning. Strandskydd, skogsbruk och gruvetableringar har blivit centrala konfliktområden där ekonomiska intressen ofta ställs mot ekologiska värden. Gruvdrift avgjorde så att strandskyddet försvann. Tidö är rädda att förlora väljare, så man kommer med löften. Som om och om inte fullföljs om man söker efter Uffe Bluffes tidigare, politiska historia.
I vilket fall som: Från ett ekologiskt perspektiv är skogen betydligt mer än en samling träd. Skogar fungerar som komplexa ekosystem som lagrar kol, reglerar vattenflöden, skapar livsmiljöer för tusentals arter och bidrar till klimatstabilitet. Särskilt naturskogar och äldre skogar har ekologiska funktioner som kan ta århundraden att återuppbygga efter avverkning. Sedan när var kalhyggen ”miljövänligt”?
Jag upplever det som problematiskt när kalhyggesbruk ibland beskrivs som förenligt med naturvård – Hur kommer detta sig? Ett kalhygge är inte biodynamiskt jämförbart med en mogen skog och heller inte urskogen som avger ca 89% mera syre än vanlig skog. Även om ny vegetation finnes i kalhyggen så småningom etableras innebär avverkningen att viktiga livsmiljöer försvinner och att ekosystemets komplexitet kraftigt reduceras under lång tid. Frågan handlar därför inte enbart om produktion av virke, utan om vilket ansvar vi har gentemot framtida generationer och de ekosystem som vårt samhälle ytterst är beroende av.
I detta sammanhang – till exempel när man nämner strandskyddet – framstår allemansrätten som en av Sveriges mest betydelsefulla kulturella och demokratiska institutioner. Den bygger på idén att naturen inte enbart är en ekonomisk resurs utan också ett gemensamt arv. Genom allemansrätten ges människor möjlighet att vistas i landskapet, uppleva naturen och utveckla en relation till de ekosystem som bär upp våra livsvillkor. När natur exploateras utan tillräcklig hänsyn till långsiktiga ekologiska värden riskerar vi att förlora något som inte kan ersättas genom ekonomisk kompensation.
Det är också mot denna bakgrund som miljörörelser och initiativ för restaurering av våtmarker har vuxit fram. Våtmarker spelar en avgörande roll för biologisk mångfald, vattenrening och klimatreglering, samtidigt som de under lång tid har dikats ut och exploaterats. För många människor representerar engagemanget i sådana frågor inte civil olydnad för sin egen skull, utan en upplevelse av att de etablerade politiska processerna inte agerar tillräckligt snabbt i förhållande till de ekologiska kriser som forskningen beskriver.
Ytterst handlar detta om vilken måttstock vi använder för att bedöma ett samhälles ekonomisk framgång. Filmer som visats så som ”OutGrow The System” ger exempel på många olika inkluderande ekonomiska system. Om framgång enbart definieras genom ekonomisk tillväxt riskerar viktiga värden att hamna i skymundan. Ett verkligt hållbart samhälle måste enligt min mening också bedömas utifrån sin förmåga att skydda naturens livsuppehållande system, minska sociala motsättningar och skapa goda livsvillkor för kommande generationer. Tidö:s inkompetens kring dessa ämnen är minst sagt undermålig.
Tidö:s hållbarhetsplanering är undermåligt. Där är ett rasistiskt samhälle jag inte vill ekonomiskt bidra till. Ett samhälle där ekonomin är ett verktyg för mänskligt och ekologiskt välbefinnande, snarare än ett mål i sig som Tidö inte klarar. Ett samhälle där naturens värde inte reduceras till marknadspris och där människors värde inte avgörs av deras bakgrund. Allemansrätten gav Jordens Vänner, en klimatorganisation, de fick rättigheter att inte avverka Ojnareskogen. Ska Tidö också försvaga Allemansrätten? Inser folk hur mycket hat som SD och SD väljare har? Sverige har fortfarande möjlighet att välja den vägen, men det kräver att vi vågar diskutera vilken framtid vi faktiskt vill skapa. Vi måste bygga ett Nytt Folkhem Version 2.2
